Nyheter 

Coronan i betraktarens ögon

Det har snart gått två år sedan det första bekräftade fallet i Sverige av Covid- 19. Två år av ovisshet, restriktioner och oro. Runt om i världen har livliga storstäder i ett ögonblick förvandlats till något som liknar en spökstad, tom på liv. I Sverige har vi trott på att fortsätta leva med restriktioner. Restriktioner fram och tillbaka i två år. Detta är två berättelser från människor med helt olika liv.

I en etta mitt på Torpa i Jönköping kliver Helle Linde in genom dörren. Hon sparkar av sig de snöiga skorna på dörrmattan och slänger dunjackan på golvet. Hon går genom hallen och in i sovrummet som delas med vardagsrummet.

– Förlåt för att det är lite stökigt, men jag har varit hemma över julen och kom precis hit.

Bort från stan, i ett brunt litet hus med vita fönster på landet bor Inga Johansson, 80. Här har hon bott i fem år för att komma närmare sin familj när hon blivit äldre. Utanför huset parkeras en bil. Ljudet av en bildörr som öppnas och stängs ekar genom den tomma tomten. Ut kliver Ingas yngste son, Henrik. Han följer trappan som leder upp till huset, stannar till, och sparkar till några gånger på en fläck is som bärgat sig fast på det översta traggsteget. Ytterdörren öppnas. 

– Herregud mamma. Det här är ju alldeles livsfarligt! 

– Bry dig inte om det, jag lämnar huset så sällan ändå. 

I det lilla huset på landet bor Inga själv. Det är här hon trivs som bäst.

Med rullatorn framför sig rör sig Inga långsamt haltandes mot dörren. De båda omfamnar varandra i en varm kram innan de rör sig mot köket. På det gamla furubordet står det kaffe och kakor framdukat på vita fat. Inga berättar den senaste uppdateringen kring hennes artros. Den som så länge nu har förföljt henne utan att komma intill en operation på grund av pandemin och den pressade sjukvården. Istället har hon blivit tilldelad mediciner mot smärtan, men dessa mediciner förorsakar illamående som tvingar henne välja mellan att smärta och kränkningar.  

Innan pandemin var Inga betydligt piggare. Hon har visserligen alltid gillat att vara för sig själv och bara umgåtts med de hon vill och när hon vill. Hon beskriver sig själv som en eremit, men en pratglad en. När hennes barn och barnbarn brukar hälsa på får de stanna i flera timmar för att höra på vad deras mamma och farmor har att berätta om hennes vänner, minnen och vad hon gjort sen de sågs senast. Hon har alltid gillat att vara ensam och hon har inga problem med det. Hon skrattar och berättar att hon hade velat gå till en psykolog som kunde berätta för henne vad som gör att hon trivs så bra med att vara för sig själv.

Ge tid till sådant mant faktiskt gillar

Helle var 20 år när pandemin slog till i Sverige och snart ska hon fylla 22. Då bodde hon i sin lägenhet i sin hemstad Lidköping. Trött på sin hemstad, i flykt på något annat slängde hon iväg en ansökan, utan vidare hopp att komma in. Av en slump, en vecka innan skolterminen skulle börja scrollade hon igenom sin skräppost på mejlen. Där låg det. Hon hade kommit in på högskolan och där började hennes resa. 

Efter en snabb uppsägning på jobbet gick flyttlasset till Jönköping. Här hade hon hoppats om en nystart. Bort från gamla rutiner till en mer händelserik vardag med nya vänner. Restriktionerna lättade under hösten och hon ser tillbaka på insparken med glädje i blicken. Inte alls så som många andra beskriver den. Från andra har hon hört hur de tyckte det var svårt att komma till en ny stad och börja plugga under pandemin.

– Jag var egentligen ganska förberedd på att det skulle vara svårt, så för mig har det blivit tvärtom. Jag har inte haft några problem alls med att skolan och livet runt omkring inte har varit som vanligt. 

Plötsligt ringer hennes telefon. Hon plockar upp och inleder ett samtal mellan henne och en av hennes nyfunna vänner. De har fått underkänt på senaste tentan, men det är bara att bita i det sura äpplet och plugga inför nästa omtenta. Hon förklarar att Sandra, som var på andra sidan luren är en av de vänner hon hittat genom skolan. Egentligen så är hon inte så intresserad av att ha en stor kompiskrets. Det är ett gäng på fem stycken som har funnit varandra, och det räcker så. 

Någon saknad hem till Lidköping syns inte på långa vägar. De nya vänner hon träffat här är de som hon trivs bäst med. Att vara ute på aktiviteter och festa till solen går upp känner hon sig ganska klar med.

– Den här pandemin har inte tagit på mig så hårt faktiskt. Mindre press att hitta på saker, mer tid till att göra sådant man faktiskt gillar. Det enda jag tycker är lite jobbigt är väl att jag har svårt att få tag i hockeybiljetter.

Ung och orädd. Det är kanske så de flesta ungdomar ställer sig inför coronan.

Ett förlåt som väntat i 10 år

Då Inga har blivit sämre har hon fått tydliga direktiv från sin läkare att umgås med så få människor som möjligt och de hon träffar måste vara fullvaccinerade. Inga berättar att sedan hennes barnbarnsbarn föddes så har hon bara träffat hennes tre gånger. I år ska hon fylla tre år. Desto längre samtalen mellan oss går, desto mer öppnar hon upp sig och funderar över sina svar. Kaffet i våra koppar har nu svalnat och bara en liten slatt ligger kvar i de sköra kopparna. Hon plockar upp koppen och lutar huvudet bakåt för att slurpa upp den sista slatten. Kvar ligger sumpen i koppen som hon petar i med en sked. Med en lite besvärad blick ser hon ut över köket. 

– Jag känner mig elak som säger nej till mitt barnbarn att komma hit med sina barn eftersom de inte är vaccinerade, men för det är jag rädd.

Det enda som hon faktiskt är rädd för är att träffa de som inte är vaccinerade. Annars är hon är inte speciellt rädd för att gå i affärer och eftersom hon inte brukade göra samma aktiviteter som hennes vänner så bryr hon sig inte så mycket om att symöten är inställda. Däremot gör hennes bekanta det.

– De kryper på väggarna och ringer mig stup i ett för de vet att jag är ensam, men jag vill vara ensam. Jag gillar det så. 

Det är däremot skillnad på vänner och familj. Att få besök av familj är det bästa hon vet. Att då tvingas säga nej till sitt ovaccinerade barnbarn svider.

– Samtidigt har det kommit något fint av det.

Ett turbulent förhållande med sitt barnbarn har under pandemin fått en vändning. Kärleken har alltid funnits där men så sent som för en vecka sen kom ett förlåt från de båda. För dem båda krävdes det en pandemi som höll isär dem från att träffas innan de kunde säga förlåt. Ett förlåt som väntat 10 år på att bli sagt. 

Ett möte som skulle handlat om hur två personer levt under pandemin och hur den påverkat dem kom att bli ett helt annat samtal än munskydd och restriktioner. Kanske är det så, att från allting ont kommer något gott.  

Related posts