Kultur 

Krönika: Stötta dina lokala gig

Nu så här halvvägs genom december kan vi ju definitivt konstatera att sommarkonserterna har varit och gått. Men vilken sommar vi fick! Jag och halva Göteborg hade turen att få skrika ”Staten och Kapitalet” på Ullevi tillsammans med Metallicas Rob Trujillo på extremknackig svenska. Någonstans på Way out West såg jag Stormzy svettas ut tillräckligt med kroppsvätska för att torka ut tre elefanter, och hur kan jag någonsin glömma att oavbrutet förlora balansen i det fullständigt maniska kaoset som ett Viagra Boys-gig innebär. Men saknar jag det? Nja.

Sanningen är att jag just nu är ett kulturellt jäkla födelsedagsbarn. Vi är ju mitt i småstädernas klubbsäsong! När den svenska vintern är kall, mörk och deprimerande nog för att ensamt fullständigt utplåna feststämningen i ungefär nio tiondelar av vår befolkning, spelar det ekonomiskt längre ingen roll om man spelar på Stureplan eller Haparanda. Ingen kommer ju ändå! Nu kanske ni undrar om jag sitter på någon vetenskap som backar upp de här vilda påståendena? Nja. Men hur kan vi annars förklara att så många av mina starkaste konsertupplevelser har skett under årets deppigaste månader – i Jönköping!

Så länge jag lever kommer att minnas hur jag som långhårig snorunge gav mig själv whiplash-noja efter en timmes konstant headbangande framför Kvelertak i Huskvarna, eller chocken i att se Peter Dolving fullständigt tappa kontrollen och nita en retlig gäst under en lite för intensiv spelning på Zaragorn i Jönköping. Ett agerande som för en större artist hade kunnat vara karriärsdödande. Men gamle Peter klarade sig. Hur då tänker ni? Det var ju ingen där! 0 vittnen.

Sverige är ett av världens främsta länder i att producera kommersiellt framgångsrika musiker. Artister som Abba, Avicii, Zara Larsson och Ghost har sålt eller säljer ut arenor över hela världen. Jag läste för ett par år sedan att Sverige har mest rockband per invånare än något annat land i världen. Martin Persner från Linköpingsbandet Magna Carta Cartel slängde ut sig att det handlar om Sveriges starka studentbidrag och A-kassa. Kanske antyder han att musiker i Sverige kan överleva ett par år på klubbnivå genom att lite lurigt utnyttja välfärden?

Men alla blir inte giganter på en natt. Vill vi fortsätta se svenska superstjärnor, varför inte börja stötta dom tidigt? Du kanske då får gå resten av livet med att stolt kunna fixa till dina hipsterbrillor och kaxigt utnämna att du såg ett band ”innan de sålde ut”. Passa på, det är nu de kommer. Så istället för att se Foo Fighters på Ullevi, varför inte se The Haunted på tändsticksområdet? Istället för David Batra på Globen, varför inte Henrik Nyblom på Underjord? Stötta kulturen och stötta mig, så jag slipper gå ensam. Vi ses där!

Joel Enqvist

Related posts